Söndag 26 Maj 2013		  

Om långfärdsskridskor

Skridskoåkning på spegelblank is en vacker vinterdag hör till friluftslivets allra finaste upplevelser. Där finns rytm, fart och naturkänsla, oavsett om man befinner sig på en lite skogssjö eller i havsbandet.

I Sverige finns troligen världens bästa områden för skridskoåkning på naturis och de mellansvenska sjöarna och skärgårdarna är långfärdsskridskons vagga. Numera åks det på långtur också i nord- och Sydsverige.

Vinterklimatet på våra breddgrader är idealiskt för skridskoåkning på naturis. Nya isar bildas ständigt när temperaturen håller sig kring nollstrecket. De grunda insjöarna i norr fryser först och havsisen i söder får is sist. Under vinterhalvåret går det nästan alltid att hitta snöfri, lättåkt skridskois någonstans i Sverige. Och säsongen är lång. Det går ofta att åka från oktober till april.

Långfärdsskridsko åker man bäst i grupp. Det ger trygghet, säkerhet och gemenskap. Och upplevelsen förstärks när den delas med andra. Friluftsfrämjandet ordnar skridskoturer under hela vintern.

Utrustning
Utvecklingen av material och design går numera snabbt också bland tillverkarna av skridskoutrustning. Lätt, säker och funktionell utrustning finns i de flesta välsorterade sport- och friluftsbutiker.


Skridskorna
De flesta skridskor som säljs i fackhandeln är av god kvalitet. Lite försiktig ska man vara med "postorderskridskor", som inte sällan har undermåliga komponenter.

Priset skiljer kraftigt mellan olika modeller - framför allt verkar det vara bindningens konstruktion som avgör priset. Skridskor med rem- och vajerbindningar är ofta billigast, snabb- eller utlösningsbindningar kostar betydligt mer.

Skridskons skenlängd bör i de flesta fall vara skonumret + fyra till åtta cm, d.v.s. om du har skonummer 40 ska skenans längd vara 44 - 48 cm. Korta skridskor och liten yta framtill ger mindre motstånd i vatten och snö. Skenan bör sticka ut några centimeter bakom hälen för att ge god kursstabilitet och effektiva skär. Bakändan ska vara avrundad för att minska risken att skada andra åkare.

Glidytan bör slipas av en fackman/kvinna. Kurvan ska vara cirkelrund och ha ungefär 25 m radie. Med en flack uppslipning framför glidytan klättrar skridskon lättare klättrar över ojämnheter i isen. En alltför lång nos gör skridskon svåråkt, framför allt i styrsnö och vid korta skär t ex vid motvindsåkning.

Skenorna håller skärpan längre om de brynes regelbundet, gärna efter varje tur, för att bita bra i isen. Hårdförkromad skena håller sannolikt skärpan bäst.

Skridskorna bör inte väga mer än ett kilo per par inklusive bindningar.


Skorna
Det finns många åsikter om hur en skridskokänga ska se ut. De vanligaste bindningarna passar till kängor med Nordic Norm 75-sulor, dvs klassiska turskidpjäxor av telemarkstyp.

Skridskokängor ska vara stadiga men tillåta lite rörlighet i fotleden. En vikt på lite över ett kilo per par i storlek 42 är rimligt. Skon ska förstås passa ihop med bindningen.

För att var optimal ska skon kunna användas också att gå med i terräng och på halt underlag.

De senaste åren har det kommit skridskor med bindningar som har lös häl. De fungerar utmärkt att åka med, men begränsar urvalet av skor avsevärt, eftersom varje fabrikat har en egen lösning på hur sulan ska se ut. Till de vanligaste, SNS och NNN, finns bra kängor, även om de fortfarande är sämre att gå med än de "vanliga" skridskokängorna. Det finns numera också bindningar som passar till kraftiga vandringskängor (utan "läpp" framtill). De är förstås ännu bättre att gå i.

En skridskokänga ska tåla att doppas i vatten till straxt under skaftkanten utan att vatten läcker in.

Skon skall sitta fast och bekvämt på foten. Häl och fotblad ska inte glappa i någon led. Lite extra plats i tådelen bidrar till att undvika skoskav och köldproblem. Hur stabil skon ska vara upplevs olika viktigt av olika åkare. Det är önskvärt att lätt kunna justera stödet runt fotleden med mikrospänne eller snörning. Kvinnors smalare vrister ställer högre sådana krav. Skon skall vara slitstark och ha förmåga att släppa ut fukt.

Bindningar
Idag finns två huvudvarianter av skridskobindningar. Den traditionella varianten med en tå och en häldel, som tillsammans fixerar skon på skridskon. Och löshälbindningar, som liknar eller rentav är samma bindning som sitter på längdskidor (NNN och SNS-systemen).

Lös hälsvarianten är på många sätt enklare. Alla inställningar är klara och när bindningen sitter på skridskon är det bara att klicka i. Nackdelen är att du bara kan använda skor som är gjorda för bindningen och att de sällan är bra till något annat än att åka med.

Den traditionella långfärdsskridskobindningen kräver lite inställningar innan de fungerar optimalt. De är ställbara framåt-bakåt och i sidled både fram och bak. Grundinställningen är att skenan är placerad mellan stortå och pektån tån framtill och drygt hälften av hälens bredd ligger utanför skenan baktill.

Grundinställningen passar inte alla och en liten förändring betyder mycket för balans och bekvämlighet. Ta med verktyg till isen och prova dig fram under ett par timmar. När du har hittat din personliga inställning blir det enkelt att åka säkert och hålla rak kurs.

Träna gärna upp förmågan att ta på och av skridskorna. Med lite övning blir det mycket lättare och du slipper sätta ner händer eller knän i isen när du tar på dem.

Isdubbar
Isdubbarna är basen i säkerhetsutrustningen. Det är dubbarna som är ditt fäste i isen när du ska ta dig upp ur en vak. Utan dubbar är det mycket svårare och ofta omöjligt att komma upp.

Dubbarna ska sitta så att de hamnar ovanför vattenytan i plurrat läge. Högt upp under hakan, alltså, och så åtdragna att de inte kan trilla av vid ett fall. En visselpipa hör till och bör också sitta på samma ställe. Dubbarna kan också fästas på ryggsäckens ena axelband, då hindrar de inte justeringen av kläderna.

Livlina
Livlinan tillhör säkerhetsutrustningen och det är viktigt att du kan hantera den rätt och smidigt. En stunds träning före, och gärna under, säsongen är väl investerad tid.

Linan ska sitta lätt tillgänglig någonstans utanpå ryggsäcken. Det ska gå att kasta den både från vaken och från isen utan att ta av ryggsäcken. Konstruktionen bör vara sådan att linan kan kastas i motvind och även om man missar första kastet.

I linändan bör det finnas en ögla som kan dras åt runt handleden av den som ligger i vattnet. Om det gårr att fästa linändan i enn karbin eller liknande i ryggsäckens avbärarbälte underlättas räddningen ytterligare.

Både lina och linända ska flyta. 20 meter är lagom långt.

Ispik
Ispiken har två användningsområden. Den viktigaste är som skridskoåkarens känselspröt. Med övning kan du lära dig att med pikning bedöma isens kvalitet och tjocklek. Grundmetoden är att med ett distinkt slag känna av om isen är bärig. Träna gärna tillsammans med erfaren iskännare. Känslan sitter i handen och armen och med träning kan du lära dig bedöma bärigheten för de flesta sorters is.

Det andra användningsområdet är till stakning och balanshjälp i motvind och på svåråkt underlag.

Det finns en rad olika pikkonstruktioner; dubbelpikar, enkelpikar, teleskopmodeller. Om piken inte består av två isärtagbara delar bör du ha en extrastav för att kunna staka. Delarna bör vara ihopkopplingsbara. Piken ska flyta och får inte ha truga. Den ska hålla för att användas som del i bår.

Skydd
Det finns alltid en risk att falla vid skridskoåkning på naturis. Underlaget kan bli sämre, du kan fastna i sprickor eller tappa balansen.

Is är hårt! En hjälm skyddar skallen, särskilt vid fall bakåt. Knäskydd skyddar knäskålen vid fall rakt framåt. Knäskydden upplevs som bekvämt varma av många och gör det dessutom mindre plågsamt att fördela tyngden om man skulle råka komma ut på tunn is. Inlinesåkarnas handleds- och armbågsskydd kan förhindra handledsfrakturer och skador på armbågarna. Skydden minskar också risken för skrap- och rivskador om man skulle falla på knottrig, ojämn och dubbel is.

Ryggsäck
Ryggsäcken är dels ett fraktredskap, dels skridskoåkarens viktigaste flythjälp.

För att ge maximal flytförmåga (och hålla torrt vid en plurrning) packas alltid innehållet vattentätt.

En skridskosäck bör ha minst 45 liters volym. Låg vikt och lågt luftmotstånd underlättar åkandet.

Ryggsäckens tyngdpunkt bör ligga nära åkarens rygg och relativt lågt för att inte störa balansen i åkningen. Om det mesta av volymen placeras lågt blir flytläget högt. Midjerem och grenrem gör att säcken inte glider upp och av vid en plurrning.

Ryggsäcken ska innehålla ett komplett ombyte kläder. Ett sittunderlag är bra att stå på vid plurrning. Övrigt innehåll är upp till åkarens egna önskemål.

Kläderna
Kläder för skridskoåkning är kärt diskussionsämne. Det finns "traditionalister" som förkastar allt som inte är i naturmaterial och helst hemmatillverkat och det finns "modernister" i färgglada hi-techmaterial och tights. Och så finns de som tar det som ligger närmast i garderoben. Ingen av metoderna behöver vara fel, men det finns några grundregler, som gör åkningen och rasterna ännu trevligare.

Flerskiktsprincipen fungerar utmärkt också på skridskoisen. Idén är att ha ett innerskikt som transporterar ut kroppsfukten, ett mellanskikt som håller värmen och ett ytterskikt som skyddar mot väder och vind. Och så varierar man efter väder och aktivitetsgrad. Bekväma, gärna lätta, plagg som tillåter rörelse utan att strama fungerar bäst.
Bomull är inte ett bra friluftsmaterial, särskilt inte närmast kroppen. Det absorberar fukt och kyler när det torkar. Ull och syntet ("superunderställ") är, var och en på sitt sätt, mycket bättre när man är aktiv. Jeans är riktigt usla skridskobyxor; de stramar, blir lätt blöta och torkar "aldrig".

Källa: www.friluftsframjandet.se